Jennies

Igår firade maken sin födelsedag i vårt växthus, tilsammans med sina grabb-kompisar. (Eller rättare sagt en bit in på den här dagen också...) 

Dottern och jag rymde hemmifrån en sväng på eftermiddagen. Vivan och tjejerna tog med oss till Hägnan på markand och hästridning.

Jag red för första gången på fyra år... -plötsligt förstår jag vad som fattas mig.

Å ÅÅÅÅÅÅ! Vad jag saknar de ljuvliga djuren!

Jag är uppvuxen på landsbygden med stall och egen häst.
Maken och jag hade en helmysig Nordsvensk till 1 1/2 månad innan dottern föddes.

Sedan hände det något vid dotterns förlossning, mitt bäcken gav med sig just på höger sida om svanskotan, istället för i de främre fogarna... det har inte läkt än (4 1/2 år sedan).
Jag bör inte rida mer enligt min läkare och sjukgyminast. Bör inte belasta mitt bäcken...

Så, för att trösta mig själv, -så slöjdar jag!

Ja, så är det! Jag insåg det inte själv förren i går kväll, då jag satte mig ner för att meditera med min stickning.  
Slöjden är en annan bit av mitt liv som jag låtit bli ännu större, nu när det finns detta tomrum att fylla.  

Gungbräde gungande gumma.